Pannben som en elefant!

Då var det dags för skatåsmilen igen. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle slå nytt pers trots 2h spinning/IW igår och en timme simning i morse med fokus på benen… Ibland är viljan större än förståndet.
Första 5km gick bra, men sen började benen kännas som spaghetti och ryggen började kännas som….. ja, den började bli stel och göra ont i alla fall. Strax innan 8km så började ryggen göra riktigt ont och jag hade inget tryck alls i benen. Det var knappt styrfart i uppförsbackarna och det gjorde bara ont, men jag bet ihop rejält och köttade på så gott det gick. Det gick jäkligt långsamt på slutet och ryggen gjorde jävligt ont, men jag klarade hela milen utan att gå i alla fall vilket var skönt. Dessutom klarade jag milen på under timmen (58:30) vilket känns bra med tanke på hur skev kroppen var.

Det som känns bra med den här typen av pass är smärtan och hur psykiskt jobbigt det var. Det kanske låter konstigt, men nu vet jag att jag trots att det gör så ont att jag nästan skriker så kan jag springa några kilometer på ca: 6min/km. Det är en känsla som jag tycker man ska spara och ta fram när man springer lopp och det går riktigt tungt.

Nu hoppas jag bara att ryggen ska bli bra efter en natts skön sömn och några Ipren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *