Racereport Sandsjöbacka Trail 82km 2016

Så var det dags igen för Ultramarathon.
Förra året blev det ett geggalopp och detta år blev det polarkyla.
Enligt uppgift var det runt -15 vid starten och något kallare vid målgången så det blev ett helt annat lopp än förra året.
Dock var det jäkligt skönt att inte klafsa omkring i 3dm lera som förra gången även om det periodvis var jäkligt kallt.
DSC_0529

Detta året tog jag bussen ner till starten vilket fungerade perfekt.
Märkligt när man känner att det är långt att åka och man sekunden senare inser att man faktiskt ska springa tillbaka. Sjukt… 🙂

Precis som förra året så hade jag med mig ett gäng pannkakor med jordnötssmör, men detta året hade jag laddat upp med lite gel och choklad också. Förra året var jag jäkligt trött på pannkakor efter 6-7h vilket är förståeligt.

Starten gick 06:30 och precis som förra året så lät jag vinthundarna sticka iväg medan jag tog kön.
Ingen mening att stressa i början av ett lopp som för mig skulle sträcka sig över hela dagen, utan jag malde på i min egna takt.
DSC_0531

Det är en speciell känsla när man ser alla pannlampor orma sig in i skogen och det är mäktigt att vara en del av det.
Denna gång var det dock några pannlampor bakom och efter ungefär en timme sprang jag förbi en amerikan som var lite svullen i sina knä efter att ha sprungit fredag och lördag också. Kanske inte så konstigt. Ha ha.

Efter ytterligare 45min kom jag ikapp en stockholmare som hade lite problem med sin astma och jag gick och pratade lite med henne medan jag käkade frukost och såg solen gå upp. Magiskt.

Fjärås passerades och jag kom in i skogen igen.
Jäklar vad fint det var att springa i snön och jag kände mig riktigt pigg.
DSC_0536

Första energidepån var på gång och solen sken. En riktigt bra dag. Vid depån var det 6-8 andra löpare som jag pratade lite med medan jag tog en kaffe och ett kexchoklad. Fint.
Vissa stannade ganska länge i depån, men jag försökte susa iväg ganska snabbt och växlade förbi några i depån och stack in i skogen igen.

Och efter drygt en halvtimme så hände något som inte får hända. Jag började känna mig blöt och kall längst med ryggen och misstänkte att något var fel med mitt vätsskesystem. Jag tog av mig ryggan och upptäckte att det läckte som ett såll. Jäkla skit! Jag drack upp det som var kvar och klädde på mig mina dyblöta kläder igen. Det var 15km kvar till Lindome och jag fattade att jag skulle komma bli rejält törstig innan jag var framme.
Jag ringde frugan och bad henne möta upp mig där med en ryggflaska som jag kunde använda istället under resten av loppet.

Att vara genomblöt på ryggen är ingen höjdare när det är -15 grader och det är inte heller bra att vara utan vätska under 2h mitt i ett ultramarathon vilket jag skulle bli varse några timmar senare.

Jag malde på ner till Lindome och kroppen kändes helt ok även om jag blev väldigt törstig såklart, men sent omsider kom jag fram till Lindome och kunde få vatten, kaffe och ett nytt vätskebälte. Dock var det bara ett bälte med en cykelflaska vilket skulle visa sig vara lite för lite.

Jag blev snabbt törstig igen när jag lämnade Lindome så jag fick ransonera vattnet och började fundera på om jag skulle stoppa ner snö i flaskan eller inte.
Små problem kan bli väldigt stora när man har 6-7h löpning kvar och det är lätt att fastna i tankar när man är helt själv ute i obygden.

Jag passerade under motorvägen och kom in i de finaste avsnitten av banan. Sandsjöbacka är otroligt vackert och det var gott om folk ute och fikade och åkte pulka.

Vattnet började ta slut men som tur var så kom jag fram till en energidepå som var ny för året. Lite klantigt att inte läsa på bättre, men jäklar vilken boost det blev att kunna fylla på flaskan, dricka lite kaffe och äta lite godis.

Amerikanen som jag sprang om tidigt i morse kom ikapp och gick förbi och jag försökte hänga på.
Efter en halvtimme började jag piggna till lite igen och det kändes som att jag började få bättre vätskebalans igen.
När jag väl sprang så gick det fort, men jag valde att gå på de tekniska bitarna eftersom jag vet hur jobbigt det är att ramla när man är trött.
DSC_0537
Mina dubbar från Bestgrip gjorde jobbet och jag kunde ta mig fram bra trots det tuffa underlaget.

Spårhagavägen närmade sig med stormsteg och chef över den depån var blixtsnabba Erik Gumabon som gav mig den bästa service jag varit med om på ett lopp. Tack Erik!

Nu var det dags för pannlampa igen och det kändes som att temperaturen sjönk några grader.
Precis som förra året så kändes det otroligt långt till Sisjön och jag hade några riktigt mörka perioder där jag frös otroligt mycket, speciellt om händerna. Det var ett stort misstag att inte ta tumvantar.

Men äntligen kom jag fram till Sisjön där Jens och Maria mötte mig.
Energidepån var flyttad ner till scoutstugan vilket var ett jäkla lyft eftersom jag kunde gå in i värmen och byta kläder.

Fylld med kaffe, kladdkaka och i sällskap av Jens sprang vi sen ner mot Åby.
Jag hade jäkligt ont i mina knä och tempot var bedrövligt, men när vi passerat skogen så testade jag att öka farten för att få ett bättre steg vilket fungerade.
När det var lättsprunget så rullade det på riktigt bra och nästa mål var nu att möta upp Emmy vid Steinbrenner.
Emmy skulle ha med sig en Redbull och jag hade sparat en snickers i fickan som jag skulle ha som en liten sista fika innan Änggårdsberget.

Man är inte speciellt intelligent efter drygt 11h i skogen, men man kan tycka att jag borde förstått vad som händer med en snickers i -15 under 3-4h.. Jag hade lika gärna tuggat på en sten så besvikelsen blev stor, men med en Redbull i magen och med Emmy och Jens så påbörjade vi den sista biten in till målet.

Ravinen var underbar om man jämför med förra året och jag tempot var betydligt högre. Jens och Emmy peppade och precis som innan Åby så försökte jag springa lite snabbare för att få ett bättre löpsteg.
Nedförsbackarna var värst som vanligt, men på flacken gick det bra.

Äntligen blev det asfalt och äntligen kom man fram till den sadistiska puckeln som man ska springa över innan målet.
Höjd
Höjdkurvan. Den lilla spetsen på slutet kanske inte ser så farlig ut, men prova den efter 81,5km. 🙂

13h 50min tog det den här gången vilket är ungefär 50min snabbare än förra året.
IMG-20160117-WA0000

Det var riktigt tufft periodvis i kylan, men ändå otroligt mycket lättare än förra årets gegga.
Framförallt var det kul att springa en vintermara under vinterförhållanden. 🙂

Precis som förra året så var arrangemanget fantastiskt och jag kommer definitivt komma tillbaka nästa år igen. Tack Robert och Ann-Mari för ett fantastiskt arbete.

Tack till alla er som peppade under dagen, tack för Maria som for omkring och servade under dagen och tack till Emmy och Jens som hängde med på slutet.
IMG-20160117-WA0008

 

 

8 reaktion på “Racereport Sandsjöbacka Trail 82km 2016

  1. Hej Jörgen,
    Kul att se lite livstecken igen på din blogg. Började bli lite orolig 🙂
    Bra kämpat i kylan ! Skulle vara kul att hänga på nästa år…
    Full fart mot Kalmar nu ?

  2. Hej, Jörgen
    Håller med Peter ovan, glöm inte att blogga på.
    Imponerande lopp du gör, samt att du fixar en kanon intressant rapport från ditt lopp. Kämpa på

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *