Racereport Stockholm Marathon 2013

Då var det dags för mitt sjunde marathon.

Stockholm marathon känns lite speciellt för mig eftersom det var det första maran som jag sprang.
Första året var 2011, jag tvingades gå sista milen och kom i mål på 5:21:44
714155-3015-0042s
136kg tung inför marapremiären…

Igår vägde jag 110,5kg och såg ut såhär innan start:
bild-92
En viss skillnad i vikt och en stor skillnad i förberedelserna.
Sen januari har jag slaviskt följt min tränares Oscar Olssons direktiv och det har gett otroligt bra resultat.
Så med nästan 80 mils löpning i benen så kände jag mig verkligen redo och det verkade till och med som att vädret skulle bli perfekt med runt 20 grader och lite regnstänk enligt prognosen.

Jag träffade Annika på Östermalms IP och fick lite pepp och sedan träffade jag gasellTim som jag satte mig och laddade lite med.

12:10 gick starten och för första gången upplevde jag det som lite trångt.
Planen var att springa i 6min/km, men det gick inte riktigt i början.
När det väl lättade så landade jag ofta på runt 5:45 och det kändes väldigt lätt och jag hade bra flyt i steget.
På vissa sträckor var det vägarbete och väldigt smalt vilket var ett jäkla minus, men så kan det bli.

Västerbron flög förbi och jag hade ett riktigt bra tempo in mot statshuset.
Jag sprang förbi Moa Herngren på Torsgatan och fick lite ny energi och körde på bra.

Efter 17km så sprang jag förbi 4:15 gruppen och gick ut mot Gärdet.
Gärdet är lite av en hatsträcka för mig, men den här gången kändes det ändå hyfsat.

Halvmaran avverkades på 2:05 och kroppen kändes fortfarande stark. Jag höll mig på runt 6min/km och så fort det var lite nedför så kändes steget väldigt lätt och snabbt.

Strandvägen rullade förbi, slottet passerades och regnet började komma. Termometern på Katarinahissen visade 16 grader vilket kändes helt ok och jag styrde stegen mot Västerbron igen.
Denna gången var det lite värre, men jag tänkte på den sköna nerförsbacken där jag visste jag kunde köra på ordentligt.
Bandet på Kungsholmen spelade en låt från Rocky och jag fick en jäkla energi. Kilometern gick på 5:30 och jag kände mig stark. 7km till mål. Gött!

Centralen svishade förbi och jag tog min sista gel.
Så var det dags för Torsgatan igen. Eventuellt världens längsta och tråkigaste gata som dessutom är en sjukt seg uppförsbacke. Här fick jag en rejäl dipp och 4:15 gruppen sprang om mig. Jäklar vad seg jag var här. 4km kvar och i ett mycket svagt ögonblick började jag fundera på att gå lite.
Jag tog två steg men blev arg på mig själv och började åtminstone lufsa lite framåt.

När jag kom till 41km skylten så körde jag järnet. Jag ökade farten rejält och det kändes riktigt bra. Flytet i steget kom tillbaka och jag sprang i runt 5:20/km.
Jag såg tornet till stadion och nu var det bara att kötta.
In på stadion och det blev en rejäl spurt.
Verkligen skönt att springa på gummimattan också.

Tiden blev 4:15:21 vilket innebär ett pers på ca:11min. Vilken lycka!

Mara

6:04min/km i snitt är jag väldigt nöjd med och jag är väldigt nöjd med att jag sprang så jämnt.
Intressant att se hur många som kroknar på slutet genom att se placeringarna. Trots att jag också kroknade lite så avancerade jag rejält i resultatlistan genom hela loppet.

bild-91

Mycket nöjd och lite nedkyld efter målgång.
Jag var fruktansvärt hungrig och åt i princip allt som gick att komma över.
Här kan man se hur bra Stockholm marathon är om man jämför med några andra maror jag sprungit.
Det blev en Cola, ett kexchoklad, en banan, en flaska vatten, cashewnötter, en återhämtningsdrink, en öl, kaffe, en kanelbulle och en korv inom 30min efter målgång…

 

 

18 reaktion på “Racereport Stockholm Marathon 2013

    • Klockrent! Imponerande att de var så ihärdiga att de stod kvar även på andra varvet.
      De måste haft en massa bira med sig.

  1. Åh vad jag älskar loppbetraktelser. Jag bara ryser och blir faktiskt lite tårögd så mäktigt är det!

    Sv: Ett dopp i Sisjön än så länge. I morgon blir det nog premiär m våtdräkten runt sjön. Ska bli intressant att se hur dödsångesten och gäddskräcken klarat vintern…

  2. Grattis!!! Grymt bra sprunget!!! Vilken resa du har gjort!! Fantastiskt!! 🙂

    Nu blir jag ännu mer sugen på maran 🙂 ska kolla in länken du skicka till mig också, tack för tipset! 🙂

  3. Respekt!
    Jag känner så väl igen det där att man liksom tänker att det kan ju inte vara så farligt att gå lite, men sen ändå kommer på bättre tankar.

    • Tack. Ja det gäller att bita ihop och ha ett tjockt pannben. Viker man ner sig en gång så är det väldigt lätt att göra det igen.

    • Tack Jeanette!
      Jag ser verkligen framemot lägret. Jag har aldrig hört något negativt om AK och jag hoppas att hon kan få mig lite mer delfinlik i vattnet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *